Närmare 100 personer från många länder samlades tisdagen den 1 november 2011 i Mariehamn på Åland för den internationella konferensen ”Ålandsexemplet och dess komponenter - betydelse för internationell konfliktlösning”.

Konferensen avslutade ett forskningsprojekt om Ålandsexemplet som pågår under åren 2010-2011 och samtidigt lanserades publikationen "The Åland Example and Its Components - Relevance for International Conflict Resolution", innehållande resultaten från forskningsprojektet.

Fotografen Lukrecija Bielskytes bilder från konferensen

001/112 

   

Sia Spiliopoulou Åkermark, fredsinstitutets direktör, huvudansvarig forskare och redaktör, öppnade konferensen med att citera nyligen bortgångne Harri Holkeri, Finlands före detta statsminister samt diplomat, som en gång beskrev Ålandsexemplet som ett sätt att tänka mer än som en färdigt uppställd modell. I enlighet med Holkeris ord bjöd fredsinstitutet sina gäster att tänka högt, om Ålandsexemplet, och om hur exemplet uppfattas i Finland, i ett nordiskt sammanhang och internationellt.

Ålands fredsintitut hade den stora äran att välkomna president Halonen för att öppna konferensen. Presidenten prisade de ömsesidiga ansträngningarna bakom de positiva erfarenheter som Ålandsexemplet representerar men yttrade samtidigt ett varningens ord då politiska utvecklingar som påverkar det svenska språkets status i Finland samt också säkerheten i Baltikum kan ha negative effekter på förhållandet mellan Åland och Finland.

Efter president Halonens öppningstal hade den distingerade panelen av talare möjlighet att diskutera tre huvudsakliga frågor:

• Vad har lett till Ålandsexemplets hållbarhet och varaktighet?
• Hur användbar är självstyrelse idag som konfliktlösningsverktyg?
• Vad är förutsättningarna för en konstruktiv användning av Ålandsexemplet och dess komponenter i konfliktlösningssammanhang?

Anu Laamanen, biträdande avdelningschef vid utrikesministeriet, tog fasta på kontaktgruppens roll i förmedlingen av information om självstyrelsen till diverse nationella aktörer, inklusive tjänstemän och diplomater.

Ilze Brands Kehris, direktör för OSSE:s högkommissarie för nationella minoriteters kontor, talade om Högkommisariens upplevelser av “tyst diplomati” gällande Krim/Ukraina och den avgörande betydelsen av den särskilda kontexten för vilken roll självstyrelse potentiellt kan spela i konfliktlösning.

Elisabeth Rehn, minister och ordförande för styrelsen för ICC:s brottsofferfond, baserat på hennes erfarenheter bland annat från Balkan, underströk vikten av tredje partmedlares opartiskhet samt betydelsen av utomstående men berörda aktörer.

Jan Eliasson, ambassadör och före detta svensk utrikesminister, beskrev Åland som en “naturlig bro” mellan Sverige och Finland. Eliasson uttryckte sin önskan om en mer frekvent applikation av kapitel 6 av FN-stadgan, vilken behandlar alternativ tvistlösning, istället för kapitel 7 om användningen av våld. Han betonade dock att hans erfarenhet visade att självstyrelse är en mindre lovande lösning efter att mänskliga rättigheter har kränkts och anspråk på en etniskt homogen nation har uttryckts, och ännu mindre då våld har utbrutit i etniska konflikter. Självstyrelse behöver presenteras som en lösning till en konflikt i ett tidigt skede. Det föreligger naturligtvis ett dilemma mellan olovlig inblandning och försummad handling vilket gör tidsvalet (timing) så känsligt. Utvecklingen av doktrinen om skyldighet att skydda, responsibility to protect, kan vara en möjlighet för att tidigare engagera internationella fredsmedlare. Enligt Eliasson, som som utrikesminister i Sverige också ville representera världen i Sverige, berikas majoriteter av minoriteter och en “en-stats-lösning” är möjlig.

Yash Ghai, prof. emer. i statsförfattningsrätt vid universitetet i Hong Kong, reflekterade på de varierande självstyrelseformer som kan återfinnas världen runt idag. Ghai har observerat ghettoisering av etniska grupper genom självstyrelsearrangemang och noterade att individuella rättigheter kan kollidera med grupprättigheter i vissa fall. Ghai anser att ett särskilt självstyrelsearrangemangs kvalitet är högst beroende av dess rättfärdigande.

Tove Malloy, direktör för det Europeiska centret för minoritetsfrågor, fokuserade på Europeiska integrationsprocesser och effekten av dessa på minoriteter och självstyrelsearrangemang i Europa. Medan suveränitet ofta uppfattas som något absolute är suveränitet i verkligheten högst fragmenterad. Malloy använder den engelska termen “multidirectional management” (månginriktad ledning?) för att beskriva det tvåsidiga maktutbytet som regioner profiterar på i EU om deras institutionella struktur tillåter det. En omdefiniering av det europeiska samarbetet, inklusive regioner och regionella grupperingar framstår som nödvändigt.

Markku Suksi, prof. i offentlig rätt vid Åbo Akademi, betonade olikheterna mellan federala arrangemang och självstyrelsearrangemang, de senare kännetecknade av exklusiv legislativ makt. Suksi har identifierat åtta sorts befästande klausuler, av vilka fyra gäller för Ålandsöarna. Ålands självstyrelse är befäst i Finlands konstitution, regionalt eftersom en separat reaktion behövs från Ålands lagting för lagstiftning gällande öarna, tillika gäller speciella regler gällande för ändring av självstyrelselagen och slutligen är Ålands självstyrelse befäst internationellt. Suksi underströk att inte alla speciella arrangemang för Åland har sitt ursprung i den historiska överenskommelsen.

Stefan Wolff, prof. i internationell säkerhet vid universitetet i Birmingham, är av åsikten att självstyrelselösningar behöver vara både rimliga och genomförbara för att vara framgångsrika. Rimlighet beror på hur självstyrelseregimen berättigas, samt på tidsval, och genomförbarhet hänvisar till regimens hållbarhet. För att upprätthålla en regims genomförbarhet behöver externa aktörer se till alla problem som potentiellt kan förstöra arrangemanget, dess institutionella design borde bereda för regelbundna granskningsperioder och viktigast av allt, arrangemanget måste stödas av starka ledare som kan upprätthålla stöd för kompromissen i det egna samhället.

Elisabeth Nauclér, riksdagsledamot, lade fram konkreta förslag gällande hur Ålandsexemplet kan marknadsföras, inte som ett paket, men som en serie idéer, till exempel genom att skapa en katalog over exporter och genom att belysa historiska fakta, nämligen att Finland inte var en demokratisk och stabil stat då självstyrelsen skapades, utan en nyfödd republik i ekonomiskt svåra tider. Det är viktigt för fredsmedlare att veta vem de talar till för att de ska kunna betona de mest relevanta aspekterna av Ålandsexemplet. Nauclér poängterade också att integrationen av de självstyrda områdena i Nordiska rådet är ett gott exempel.

Pär Stenbäck, minister och styrelseledamot i Ålands fredsinstituts styrelse, varnade för att Ålandsexemplet, som det diskuteras i vad han hänvisade till som en “nordisk bubbla”, kan vara alltför sofistikerat. Stenbäck frågade sig om Ålandsexemplet innebär ett tankesätt, hur får man då folk att ändra sitt sätt att tänka? Självstyrelsearrangemang sårar ofta den nationella stolthetskänslan hos majoritetsbefolkningen och till och med i Finland är Ålandsexemplet inte en del av den nationella identiteten trots att det anses vara ett viktigt verktyg bland finska diplomater.

Fuijo Ohnishi, forskare vid Ocean Policy Research Foundation, Japan, diskuterade fördelarna och svårigheterna med att applicera Ålandsexemplet i relation till Okinawa och de norra territorierna i Japan.

Terhi Hakala, Finlands ambassadör i Indien, tänker att Ålandsexemplet skänker trovärdighet till finska fredsmedlingsförsök och fungerar som en bro mellan Finlands egen historia och konflikten i fråga. Diskussioner angående status börjar ofta först i ett senare konfliktstadium, efter vapenstilleståndsavtal, säkerhetsgarantier och kapacitetsbyggande åtgärder har implementerats. Modeller som Ålandsexemplet kan lätta på bördan som det innebär att engagera sig i diskussioner gällande status. Men Hakala är också oroad över att självstyrelselösningar har blivit mer svårimplementerade efter Kosovos självständighetsdeklaration.

Publiken tog upp ett antal tilläggsfrågor, som olika sätt att främja Åland, inte bara utomlands, men också i Finland och i de nordiska länderna där trots alla ansträngningar kunskapen bland allmänheten om självstyrelsen är liten, och ännu mindre gällande demilitariseringen och neutraliseringen. 

Spiliopoulou Åkermark sammanfattade att konferensen hade som målsättning inte att ge svar, men att väcka frågor. Frågor har väckts, inspirerade av diplomaternas erfarenheter, forskare som själv arbetar med och i konfliktsammanhang så väl som av politiker som har mött uppgiften att lösa konflikter. Konferensen präglades av en rad personer av olika bakgrund och deras önskan om att främja Ålandsexemplet som ett verktyg för att lösa konflikter, trots alla utmaningar. Många talare varnade för att man inte ska beakta Ålandsexemplet som en “one-size-fits-all” lösning men värdera det för vad det är – ett sätt att tänka och ett verktyg som kan öppna upp för diskussioner om självstyrelse, demilitarisering och minoritetsskydd.

Ålands fredsinstitut vill tacka alla som arbetat för att möjliggöra konferensen, styrelsen, bidragsgivarna, de involverade forskarna, personalen och alla deltagare som skapade ett levande evenemang som kommer att ha ett bestående inflytande.